Ur puffens inre

I det lilla vindskontoret skiner solen rakt ner på sypuffen, bullig i kretong med snoddar runt kanterna. Hon behöver den ofta men den är för stor att ha framme där nere och ett besök på vinden är aldrig helt utan äventyr. Nu behöver hon en tunn virknål för att trä fast handlovsremmen på den nya telefonen. Ingen utom hon använder handlovsrem längre och fästhålet för den blir mindre och mindre på de elektroniska produkterna för varje år som går.

Hon behöver inte söka. Hon vet precis vad hon är ute efter: en liten rektangulär ask i virknålslängd som det står ”Harrions Rockslags-sorgband, dam och herr” på. I den finns alla hennes vanliga virknålar, ärvda från mostrar och fastrar och modern, och så en kapsel med de tunnaste tunna virknålarna i. Spetsvirknålarna. De har en annan numrering. Hon väljer en nummer femton och trär flinkt på remmen på telefonen med den. Kroken är så liten att den knappt syns på en armlängds avstånd. Hon lägger tillbaka arvegodset på rätt ställe – vad lätt det är att vara ordentlig när anmödrarna har upprättat ordningen en gång för alla. I fina gamla askar och burkar ligger alla småprylarna i insatslådan precis där de ska vara. Hon andas in och lyfter upp insatslådan. Där, i puffens bukiga inre, är hennes egna bidrag: praktiska camouflagefärgade lappar att lappa praktiska camouflagefärgade byxor med i en röra med andra praktiska lappar i svart och blått. Den fyller halva puffen. Den andra halvan upptas av en svällande, rosa plastkasse som det står Laksala på. Skamfyllt öppnar hon den och lyfter upp en av skatterna: en prydlig rulle av knypplad spets. Kassen är full av sådana rullar. Knypplad spets och virkad. Meter efter meter efter meter. Nästan ingen uddspets. Hon är en sucker för ifälld spets. Alla överlakan hon sytt om till påslakan och färgat. Den gamla studentklänningen med infälld spets – det var det första försöket och det syntes nog också. Klassen hade skickat en delegation för att be henne ha studentmössa. Och helst klänning. Om hon kunde tänka sig? Och hon hade trevat efter den första spets hon ägt, en lakansspets virkad av mormor eller mormorsmor. Och hon hade sett ut som en brud på avslutningsdagen. Sen hade hon färgat klänningen svart och haft den i många år. Hon gick inte bara i byxor då. Vad det föreföll. Men det gör hon nu.

Hon virar långsamt en bred knypplad spets om fingrarna, reflekterar över skickligheten och tålamodet hos den okända som förfärdigat den och undrar över meningen. Hon har påslakan tills hon dör och när hon dör kommer hon att göra det utan arvingar. Spetsarna som hon plockat upp för inga pengar alls på loppisar, auktioner och i fattiga länder kommer inte att komma i bruk. De kommer inte att älskas av någon ättelägg. De kommer åter att hamna på någon loppis och slumpas bort. Som böckerna som klär vindskontorets väggar. Som den lilla emman i hörnet där hon sitter och läser gamla böcker ibland. Resa med Aron. Thomas Merton. Gamla vänner hon vuxit ifrån men ändå. Det är så ljust på vinden om dagen. Man ser så klart. Man ser för klart. Hon greppar den nya telefonen – i handlovsremmen – och ringer Elisabet.

– Du! Visst gillar du Resa med Aron?

(Utmaning: spets)