Om barndomen

Nej. Jag går inte igång på dina barndomsminnen. Jag skiter i vad du hade för klänningar med smock och, apropå skita: för mig är den spruckna pottan bara ohygienisk. Du kan dra med mig över sju sorters gärdsgårdar till triljoner fanerogamer, som hänger handikappade från ditt herbarium. Vi kan cykla på kärvande cyklar till alla nedlagda lanthandlar men jag vägrar se att det droppar från dina ögon. Du må sparka mig hur mycket som helst under borden när vi är hemma hos alla original i grannskapet – jag kommer inte att sluta gäspa. Så det var här du växte upp? Och? Och varför är just du så speciell att du ska få ha dina bullerbyminnen på piedestal?

Jag? Vadå, då? Mina minnen? Vi metade inte, i alla fall.

Nej. Vi hade haspelspön. Lånade farfars eka. Men vad är det med det?

”Skönt att släppa fram minnena...”? Kallt och knott. Det är vad jag minns. Och det är ingen skillnad nu. Det är som det alltid har varit. Barndom, my ass.

(Utmaning: en bild av en bryggkant)