Moster Birgit

Min moster Birgit var bara två och ett halvt år äldre än jag men stor som solen och någon att göra sig märkvärdig över i skolan. ”Jag är äldsta dotter till min mormors äldsta dotter Hillevi och min mammas syster Birgit är en riktig sladdis”, förklarade jag villigt och förnumstigt när mina små kamrater undrade hur vi kunde vara som systrar. Och det var vi. Mormor sydde oss likadana kläder, jag minns särskilt ett par klänningar i vitt, orange och gult med veckade volanger och ett par helklockade kjolar med prästkragsmönster. I dessa ljuvligheter paraderade vi på de otaliga familjehögtiderna men bytte förståndigt nog om till slacks och pullover när vi skulle ut och leka. Vi lekte lekar som började vilt men oftast slutade med att moster Birgit – jag kallade henne alltid ”moster” – slog sig ned för att berätta en romantisk historia eller be mig gissa en gåta. Jag förstår nu att hon ofta tagit sina berättelser och knep och knåp någonstans ifrån men då trodde jag blint på att hon hittat på allt själv, tills hon kom med den svåraste gåtan:

– Titta här, Inga-Lill, sa hon en eftermiddag när vi satt i hennes koja på mormors altan. Hon tog fram en skrivbok, där hon präntade med sin underbara, upprättstående stil:

Vem har lagt de djupa vecken i hans panna?

Det är livet som så tungt lagt sig uppå honom.

– Nu ska du läsa det så att du får det att rimma!

Triumferande slängde hon skrivboken i knäet på mig och jag grep den ivrigt men hur jag försökte så kunde jag inte få det att rimma. Ivern gav plats åt ilska, så kom förtvivlan och förnedringen och med den tårarna. Men hon hjälpte mig ändå inte. Jag fick vänta ända till kvällningen, och då kom hjälpen från oförmodat håll. Jag var så modstulen och olik mig när mamma skulle bädda ner mig i en av morfars och mormors lustiga gästsängar, som fälldes ner från väggen, att hon fick ur mig hela historien.

– Å, den där gamla gåtan! utbrast hon och la sig bredvid mig. Tänk såhär: läs ut skiljetecknen också!

Först måste jag ta ett ögonblick att smälta hennes reaktion. ”Gamla gåtan”? Hade inte Berit hittat på den själv? Mamma låg och smekte mig med pekfingret i pannan, rakt över min vertikala lilla fåra vid näsroten. Det lugnade alltid. ”Läs ut skiljetecknen!” ”Läs ut skiljetecknen!” Jag plockade upp skrivboken från golvet, och förde för tusende gången pekfingret över den nu ganska solkiga anilinskriften... och kom på det.

Jag minns den tillfredsställelsen. Men jag minns också hur denna episod var en av de där hållpunkterna vid vilka barndomen ryckvis tar slut. Aldrig mer kunde jag klä mig i moster Birgits ord, i trygg förvissning om att de var hennes egna, och därför var aldrig moster Birgit riktigt lika stor längre. Hon fortsatte förstås att vara större än jag, aldrig kom jag ifatt, men hon var inte längre jämförbar med himlakroppar. Och vem är det, reflekterar jag nu, över femtio år senare. Är inte allt vi berättar i någon mån lånat, återanvänt, kanske rentav stulet?

Vem har lagt de djupa vecken i hans panna frågetecken

Det är livet som så tungt lagt sig uppå honom punkt

(Utmaning: ”Fåra”)